TSH – Viktigaste markör för tyreoideas funktion

• nedre gräns ofta ~ 0,4 mIE/L
• övre gräns ofta mellan 3,5 och 4,5 mIE/L

• Genetisk bestämd individuell TSH-T4 set-point

• TSH stiger när hypofys-hypothalamus registrerar att S-T4-T3 är för låga (hypotyreos)

Bilden visar en ökad frisättning av TSH som svar på låg tillgång på T4 och T3 som vid primär hypotyreos

Under förutsättning att hypothalamus och hypofys är intakta är TSH den känsligaste markören på tyreoideafunktionen, d v s om patienten är hypotyreoid, eutyreoid eller hypertyreoid. Lågt TSH talar för hypertyreos; högt TSH för hypotyreos. Ett normalt TSH talar starkt för att patienten är eutyreoid och har ”normal ämnesomsättning”.

Således är TSH användbart som screeningmetod för både hypo- och hypertyreos under förutsättning att hypofysfunktionen är intakt.

Frisättningen av TSH är i första hand reglerad av T4 och det förefaller finnas en relation mellan nivåerna för TSH och T4, som är individuellt betingad.

Vid enbart lindrig underfunktion i sköldkörteln med lätt sänkt T4 och åtföljande TSH ökning, kan normalt T3 upprätthållas genom ökad dejodering av T4 till T3. Med mild/subklinisk hypotyreos avses här tillstånd med TSH ökning, men inte högre än till 10 mIE/L, och T4 och T3 inom respektive referensintervall.